Johan i Japan

Det var visst ett tag sen jag skrev nåt…
Nåväl nu sitter jag och väntar på att få lämna in min visumförlängningsansökan, och det är 360 nummer före i kön, så jag har lite tid över.
Tiden går ju snabbare och snabbare för varje år som går, och kanske särskilt när man sitter fast i ekorrhjulet eftersom det ju inte är så mycket variation i vardagen.

Nåväl, sen senast har det trots allt hänt en del grejer det största kanske att jag både har bytt jobb och flyttat. Ganska otippat är jag nu japansk salaryman och åker fullspäckat tåg varje morgon iklädd kostym. Ungefär som Halloween, fast trängre, och läskigt på ett annat sätt. Flyttade gjorde vi för att vår hyresvärd kom tillbaka och behövde huset själv, men det känns ok, för. I flyttade bara 150 meter, och eftersom det är en god vän har jag numera en trevlig granne att umgås med för första gången på länge!

Eftersom jag är på immigrationsverket så tänkte jag passa på att berätta hur det går till när man förnyar sitt visum. Steg ett är att upptäcka att det håller på att gå ut, i mitt fall var det en uppmärksam passkontrollant på flygplatsen som påpekade det när vi kom hem från semestern i Sverige ca en månad innan visumet gick ut. Det verkar inte finnas någon process som påminner utlänningar att de håller på att förlora tillståndet, så det var ju mycket lägligt att vi hade semester. Hade iofs varit intressant att se vad som händer om man inte förnyar tillståndet. Kanske man skulle prova nästa gång.

Steg 2 i processen är att ta reda på hur man går tillväga. Det visade sig vara krångligare än man skulle kunna tro. Framför allt om man vill ha information på andra språk än japanska. Förvisso har min japanska blivit avsevärt bättre sen vi flyttade hit, men skriven byråkratjapanska är inte helt lättsmält. Sen finns det minst ett tjugotal olika tillstånd och visumtyper man kan förnya, så att hitta just min typ var lite lurigt. Det visade sig att det inte är visumet som ska förnyas utan utlänningskortet, som är ett visum. Solklart! Blankett på 4 sidor där den sista är frivillig, eller möjligtvis frivillig för min visumtyp. Eftersom jag är här på nåder av att vara gift med en Japansk medborgare så måste även denne gå i god för att det en bra idé att låta mig stanna. Ytterligare en sida blankett. Utöver det behövdes även en kosekitohon, familjeregistreringsbevis, som alla japaner är registrerade i, per familj (det ska jag skriva en egen post om någon dag). Samt de två senaste årens skatteinbetalningsbevis (på temat är du lönsam, lille vän?). Det senare innebar ett besök på kommunkontoret, men det tidigare krävde ett besök i person av familjeregistreringsbevisöverhuvudet på kontoret där hennes föräldrar är skrivna. Observera att kosekitohon inte följer mantalsskrivningsadressen utan stannar där det först registrerades, om man inte själv initierar en flyttprocess av den (det?). Nåväl, det gick att lösa det också. Och två passfoton i 35x45mm. Samt en extra blankett som det visade sig inte behövdes, men det är ju kul att fylla i…

Sen var det bara att ta sig till immigrationskontoret, få alla papper kontrollerade i utbyte mot en kölapp. Nummer 648. Nu har jag varit här i en timme och räkneverket har gått från 287 till 333. Så snart är det min tur att få lämna in mina papper. Det är mycket oklart varför det tar sån tid att få lämna sina blanketter, men antagligen ska allt både dubbel- och trippelkontrolleras. Sannolikheten att allt är rätt från början får anses vara ganska låg.

Annars har det varit soligt och sällan under 30 grader ens på nätterna de senaste veckorna.

Vi druknar i papper. Det. Är. Helt. SJUKT! Mycket. Papper. Vi får fortfarande in mer än vi lyckas göra av med. Men det ser ut att börja sina lite. Skola, dagis, jobb, doktor, pension, flytt, mobiltelefon, bank, räkningar som måste beställas om per betalningssätt, barnbidrag och en uppsjö till som jag förträngt. Som bonus har det kommit lite extra papper från Sverige också, från mina goda vänner Försäkringskassan, Skatteverket och Bolagsverket. Och så fick jag veta från våra hyresgäster i Sverige att disk- och tvättmaskin hade slutat fungera efter att vi lämnade nycklarna tills att de flyttade in. Så en massa korrespondens om servicetekniker, fastighetsskötare, reservdelar och försäkringar. Bolagsverket talade om att styrelsen i ett AB inte får utvandra hur som helst, men efter lite telefonerande visade det sig dock att det gick att lösa på nätet! Framtiden!

Den japanska byråkratin ligger inte i samma tekniska framkant som Sverige, men å andra sidan kan man inte komma åt en människas hela liv och information bara genom att kapa ett personnummer. För att tex betala för skollunchen i vår kommun måste det upprättas ett konto i barnets namn (WTF!). För att gå till doktorn måste man ha ett hälsovårdskort som man får utfärdat via jobbet, eller via sin försörjares jobb om man är barn eller arbetslös. Om man vill ha statligt subventionerad vård måste man dessutom ha ett dokument som talar om att man är berättigad till statligt subventionerad vård. Om man (som vi…) inte lyckats få tag på ett dylikt dokument så måste man spara alla kvitton och ta med dem till kommunhuset för att få 30-70% av summan återbetald, i klump en gång per kvartal. För att få barnbidrag måste man inkomma med en handfull papper, blanketter och kopior av personbevis samt löneuppgifter för senast avslutade kalenderår (egentligen ett officiellt dokument som heter lönebevis, med stämpel). Sen räknar de fram hur mycket man är berättigad till och betalar ut kvartalsvis tidigast 30 dagar efter att man inkommit med alla dokument. Vad de kommer göra när de får mitt lönebevis, ett hastigt ihophafsat excelark på svenska och utskrivet utan stämpel, återstår att se… Ska dit på fredag.

Bortsett från sånt som ska fyllas i är det också mycket som ska märkas med namn. Allt som barnen ska ha med sig till skola respektive dagis faktist. Och med allt så menar jag Allt! Ombyteskläder, skor, väskor, bänktorkartrasan, klädnypan som man hänger upp den med, pennskrin och kritfodral, alla pennor och kritor, matlåda, plastkopp, gaffel och ätpinnar, eventuella medhavda mandariner (WTF!), termos, katastrofluva (jag önskar att jag skojade). ALLT. Inget lämnas åt slumpen, för vem skulle väl vilja leva med skammen av att i femårsåldern en gång ha råkat byta mandarin med sin bordsgranne? Nej, hellre döden.

Japaner är ett väldigt ordningssamt folk. Idag har vi besökt stadshuset för att registrera att vi flyttar hit. Det är en process med ganska många steg visar det sig, och som mycket annat leder det vidare till Koseki. Världens kanske krångligaste registersystem.

I Sverige är ju varje medborgare individuellt registrerad med ett alldeles eget, unikt personnummer. I Japan är man registrerad som familj i ett gemensamt koseki. När man gifter sig bryter man loss från sina föräldrars koseki och skapar ett nytt tillsammans med sin partner. I koseki registrerar man även sin adress, och sina barn. Och varje gång man flyttar måste man rapportera det till myndigheterna, manuellt. Så staten känner till alla adresser som du har bott på!

En kopia av sitt koseki måste man ha i diverse sammanhang när man ska identifiera sig. Tex när man ska göra pass, flytta, gifta sig etc. Och för att få ut en kopia måste man fylla i en blankett med den adress som är registrerad. Om man har missat att uppdatera att man flyttat någon gång, så får man gissa på sina tidigare adresser och hoppas att man kommer ihåg var man bott för att få ut pappret…

När man väl har fått sitt koseki så måste man gå till stadshuset i den stad man ämnar flytta till. Eller kommunhus snarare, Tokyo består av 23 kommuner. Där är det ytterligare papper att fylla i. Kommer man från utlandet måste man även ha med sig pass för dem som ska flytta och sin Inkan, en liten stämpel som man använder istället för namnteckning. Hur registreringen av den funkar är i stora delar ett mysterium, men utan en inkan klarar man sig inte långt i det japanska samhället.

Koseki hanterar endast japanska medborgare, så eventuella ingifta utlänningar omnämns bara med en liten fotnot med datum för giftermålet.

Efter det här äventyret tog vi en sväng upp på våning två för att undersöka kommunal dagisplats. En timme och ca 40 sidor med blanketter och information senare fick vi en släng av solsting och blev tvungna att sätta oss ner och redlektera lite. En flytt med barn till Japan innebär troligtvis mer pappersarbete än ett helt liv i Sverige. För att få dagisplats ska man producera, bland annat, underskrivna lönebesked från hela föregående år, arbetsintyg från arbetsgivare om hur många timmar och dagar man jobbar per vecka, namn och födelsedatum på alla i familjen inklusive morföräldrar etc etc. Så troligtvis har barnet börjat skolan innan man är färdig med dagisansökan. 

Förutom jetlaggen är det 35 grader varmt, så vi gör ingen maxfart i tankearbetet. Imorrn bär det iaf av till nya bostaden. Det ska bli kul!