Johan i Japan

Hälsokontroll

2018-08-03 / karamel

Varje år gör man som anställd en hälsokontroll. Om man fyller något som slutar på 5 eller 0 så får man göra en utökad kontroll.

En vanlig kontroll innefattar ungefär mått av längd och vikt, syn- och hörseltest, blodtryck, fastande blodprov (3 rör), urinprov, hjärtrytm, bröströntgen, samt läkarundersökning med stetoskop. Och så ett par långa formulär om vanor, stress och psykisk ohälsa. Vart femte år får man även göra fekalieprov och bukröntgen efter att ha druckit barium! Bariumröntgen gör man fastspänd i en sån där ställning som kan snurra 360 grader åt alla håll och brukar finnas på nöjesfält. Om ni inte har provat att dricka barium så smakar det ungefär som gips utspätt med vatten, även samma konsistens.

Efter att ha blivit fastspänd i snurrapparaten får man två deciliter barium att svepa. Och sen sätter de igång och snurrar och plåtar i 10 minuter. Efter det är man ganska mör, och om man rapar innan allt är klart får man två deciliter till och gör om från början. Efter undersökningen har man förutom yrsel och huvudvärk även förstoppning och antagligen även cancer.

Jag gjorde min första (och garanterat enda) bariumröntgen i röntgenbussen som kom och ställde sig utanför kontoret en dag. Precis som blodbussen, fast med röntgen och utan jos (helt lottlös blir man inte, man får med sig laxermedel eftersom barium inte är helt lättsmält).

Skor har man inte inomhus, gäller även bussar.

Visum

2018-07-18 / karamel

Det var visst ett tag sen jag skrev nåt…
Nåväl nu sitter jag och väntar på att få lämna in min visumförlängningsansökan, och det är 360 nummer före i kön, så jag har lite tid över.
Tiden går ju snabbare och snabbare för varje år som går, och kanske särskilt när man sitter fast i ekorrhjulet eftersom det ju inte är så mycket variation i vardagen.

Nåväl, sen senast har det trots allt hänt en del grejer det största kanske att jag både har bytt jobb och flyttat. Ganska otippat är jag nu japansk salaryman och åker fullspäckat tåg varje morgon iklädd kostym. Ungefär som Halloween, fast trängre, och läskigt på ett annat sätt. Flyttade gjorde vi för att vår hyresvärd kom tillbaka och behövde huset själv, men det känns ok, för. I flyttade bara 150 meter, och eftersom det är en god vän har jag numera en trevlig granne att umgås med för första gången på länge!

Eftersom jag är på immigrationsverket så tänkte jag passa på att berätta hur det går till när man förnyar sitt visum. Steg ett är att upptäcka att det håller på att gå ut, i mitt fall var det en uppmärksam passkontrollant på flygplatsen som påpekade det när vi kom hem från semestern i Sverige ca en månad innan visumet gick ut. Det verkar inte finnas någon process som påminner utlänningar att de håller på att förlora tillståndet, så det var ju mycket lägligt att vi hade semester. Hade iofs varit intressant att se vad som händer om man inte förnyar tillståndet. Kanske man skulle prova nästa gång.

Steg 2 i processen är att ta reda på hur man går tillväga. Det visade sig vara krångligare än man skulle kunna tro. Framför allt om man vill ha information på andra språk än japanska. Förvisso har min japanska blivit avsevärt bättre sen vi flyttade hit, men skriven byråkratjapanska är inte helt lättsmält. Sen finns det minst ett tjugotal olika tillstånd och visumtyper man kan förnya, så att hitta just min typ var lite lurigt. Det visade sig att det inte är visumet som ska förnyas utan utlänningskortet, som är ett visum. Solklart! Blankett på 4 sidor där den sista är frivillig, eller möjligtvis frivillig för min visumtyp. Eftersom jag är här på nåder av att vara gift med en Japansk medborgare så måste även denne gå i god för att det en bra idé att låta mig stanna. Ytterligare en sida blankett. Utöver det behövdes även en kosekitohon, familjeregistreringsbevis, som alla japaner är registrerade i, per familj (det ska jag skriva en egen post om någon dag). Samt de två senaste årens skatteinbetalningsbevis (på temat är du lönsam, lille vän?). Det senare innebar ett besök på kommunkontoret, men det tidigare krävde ett besök i person av familjeregistreringsbevisöverhuvudet på kontoret där hennes föräldrar är skrivna. Observera att kosekitohon inte följer mantalsskrivningsadressen utan stannar där det först registrerades, om man inte själv initierar en flyttprocess av den (det?). Nåväl, det gick att lösa det också. Och två passfoton i 35x45mm. Samt en extra blankett som det visade sig inte behövdes, men det är ju kul att fylla i…

Sen var det bara att ta sig till immigrationskontoret, få alla papper kontrollerade i utbyte mot en kölapp. Nummer 648. Nu har jag varit här i en timme och räkneverket har gått från 287 till 333. Så snart är det min tur att få lämna in mina papper. Det är mycket oklart varför det tar sån tid att få lämna sina blanketter, men antagligen ska allt både dubbel- och trippelkontrolleras. Sannolikheten att allt är rätt från början får anses vara ganska låg.

Annars har det varit soligt och sällan under 30 grader ens på nätterna de senaste veckorna.

Ett halvår

2016-04-11 / karamel

Nu har vi varit här i strax över ett halvår. Det innebär flera saker, till exempel att jag slagit rekord i att vara anställd länge på samma ställe. Det har också inneburit att båda barnen numera går i skolan(!!), dvs det är avsevärt mycket mindre logistik eftersom båda ska till och från samma ställe och, tack vare Japans förnämliga system med gå-till-skolan-grupper, behöver de varken hämtas eller lämnas! Men framförallt har rutinerna äntligen börjat sätta sig. Det finns äntligen lite andrum mellan alla måsten, och det händer till och med att det hittas tid över till att bara hänga.

Japanska skolan imponerar hittills ganska stort. Barnens skola har bland annat en heltidsanställd dietist som överser tillagningen av skolmaten. Skolmaten verkar vara riktigt bra också, väldigt stor variation, och alltid två eller tre smårätter samt någon form av dessert. All mat utom bröd lagas på skolan (inklusive buljongen som kokas från grunden), brödet levereras varje morgon de dagar då det inte är ris. Man får en matsedel för en månad i taget där det förutom själva rätterna även står vilka ingredienser de innehåller, uppdelat i protein, kolhydrat, grönsak, samt beräknat kcal-värde och kolhydratinnehåll i gram per portion. Dåligt! tänker ni nu, ingen information om varifrån salladen är odlad och grisen uppfödd! Nej, inte i grundutförandet, men om man frågar kan man få en lista över det också.

Alla barn går till skolan själva, inte ensamma, utan mycket fiffigt indelat i mindre grupper baserat på var man bor. I vår grupp är det ca 15 barn i olika åldrar mellan klass ett och sex som varje morgon samlas på ett bestämt ställe, där en förälder överser att alla barn är på plats, alternativt har meddelat frånvaro (sker till veckans ansvariga förälder kvällen innan eller direkt på morgonen via mail/sms/telefon). När alla barn är samlade ställer de upp på ett led med de äldre barnen först och sist, och småttingarna emellan, sen promenerar de iväg till skolan som en ankfamilj enligt en av skolan bestämd väg som i möjligaste mån undviker att korsa stora vägar samt oövervakade övergångställen. Ansvaret för att få iväg gruppen roterar mellan gruppens föräldrar i tio-dagarsperioder, med en huvudansvarig som sätter schema och sköter kontakten med skolan. Oerhört bekvämt jämfört med att behöva lämna själv. När barnen har gått iväg kan man göra sig i ordning i lugn och ro, och faktiskt känna smaken på morgonkaffet.

Alltså är jag nu stolt ägare av en manuell kaffekvarn.

Tid

2015-11-02 / karamel

Nu har vi varit här i två månader och vardagen har äntligen börjat ta form. Barnen har hittat kompisar och aktiviteter och börjat lära sig de nya rutinerna. Vi orienterar oss i närområdet utan att ta till kart-appen vid var och varannan kurva. En hel del frågetecken kring vardagen har börjat rätas ut och vi har lärt oss ett och annat litet trevligt smultronställe i krokarna. Kort sagt, ekorrhjulet har börjat hitta rytmen.

Det är väldigt skönt, men samtidigt lite trist. Skönt eftersom framför allt barnens stress minskar avsevärt när de vet ungefär vad de kan förvänta sig en given dag. Lite trist eftersom allt inte är nytt och spännande längre. Att jobba tar så mycket tid från annat som egentligen är roligare. Visserligen trivs jag mycket bra på jobbet, både med kollegorna och arbetsuppgifterna, men jag hinner inte göra allt jag vill! Vilket väl troligtvis hade varit ännu tristare, eftersom det endast skulle betyda att jag inte vill tillräckligt mycket. Nåja, eftersom alla garanterat är extremt intresserade så kommer här en tabell över hur en typisk vardag ser ut. Helgerna är givetvis annorlunda, det är i princip alltid en aktivitet, men ofta är båda dagarna bokade.

Alarm 0600.
ca 0615 frukost till far och dotter.
ca 0655 dottern ger sig av till övning med skolkören klockan 0730.
ca 0710 sonen vaknar får frukost samt kollar på sin favoritanime, Hana-kappa.
ca 0730 frun går upp och är stressad över att ingen väckt henne tidigare. Börjar med att laga matlåda åt sonen samt stoppa in en omgång i tvättmaskinen.
ca 0830 avfärd mot dagis och jobb för far och son.
ca 1300 lunch och promenad. Jag försöker hitta något nytt ställe att äta på varje dag, det är lite som att välja smågodis fast man bara får välja en enda! Inte helt lätt alltså, och det varierar ju en hel del med vad man är sugen på också.
1400 dagis slutar och sonen blir hämtad av frun.
ca 1500 dottern kommer hem från skolan.
ca 1800 hemgång från jobbet.
ca 1830 middag följt av bad, eller bad följt av middag.
ca 2100 godnattsaga. Det är konstigt nog alltid min tur att läsa saga. Jag har en stark minnesbild av att det bara brukade vara min tur varannan kväll.
ca 2200 administration och ledig tid.
ca 2400 bär jag in dottern till sin säng och går och lägger mig.

Som sagt, ekorrhjulet. Det mest spännande som händer är alltså om vi badar innan middagen. Sen vet jag ju inte vad som händer när jag är på jobbet, men gissningsvis går den mesta av den tiden till att hänga tvätt, handla eller laga mat samt hänga i lekparken efter dagis. Jag har svårt att se hur det är skulle vara möjligt att ha barn om man inte också har hemmafru eller au pair. Hemmaman är givetvis inte möjligt ens på konceptuell nivå, men tendenser till pappaledighet har faktiskt börjat dyka upp i folks medvetande.

Jag har en kollega som ska vara pappaledig året ut. Eller ledig och ledig, han finns alltid tillgänglig på telefon, e-post och chat, och så jobbar han sina timmar precis som vanligt. Men han är bara på kontoret på torsdag och fredag. Så i princip har han alltså fått tillåtelse att jobba hemifrån måndag till onsdag. Om det inte är några viktiga möten vill säga, för då kommer han in till kontoret. Men trots alla om och men så är det ändå, med japanska mått mätt, ett ganska stort steg i rätt riktning. För bara några år sedan skulle till och med den här formen av pappaledighet vara omöjlig. Och han kan iaf byta en eller annan blöja och få se sin son även när han inte sover. Ytterligare en kollega ska bli pappa i januari, det återstår att se om han kommer köra på samma koncept eller utveckla det ytterligare.

Skatt

2015-10-23 / karamel

Vi det här laget tycker jag mig ha ganska bra koll på det svenska skattesystemet. Så det är spännande att få börja lära om sig allt från början. Nu när jag inte själv är ansvarig för att ordna allt som har med löneutbetalningar och skatteinbetalningar att göra så är det en helt annan sak när lönen dyker upp. Och roligt att få en lönespec! Jag har fått två stycken lönespecifikationer hittills, så jag har inte riktigt gått grepp och hur det funkar och vilka procentsatser som gäller, men jag håller på att bygga ett stort kalkylark med massa summor, genomsnitt och procent.

Några slutsatser hittills är att de svenska så kallade arbetsgivaravgifterna dras från bruttolönen i Japan. Inte som i Sverige där de läggs på bruttolönen och aldrig syns för den anställda. Det svenska systemet har jag länge tyckt är förkastligt och endast gör att de mindre pålästa får en skev bild av hur mycket skatt det egentligen är på arbete. Jag har visserligen inget emot att betala skatt, men jag tycker det är ett fult trick att gömma den. Här skulle man kunna dra en parallell till pirater, men det ska jag inte göra. Eller det kanske står med på de svenska lönebeskeden också? Jag får ju sällan sådana, så jag vet inte…

För er som eventuellt inte vet så är arbetsgivaravgiften i Sverige 31,42% av bruttolönen. Dvs om du tjänar 10000 sek i månaden så kostar det företaget 13142 sek. I dessa 3142 sek så ingår bland annat pension och olika sociala kostnader (läs på hos SKV). Sen betalar du kommunalskatt och landstingsskatt och får behålla omkring 8500 sek. Dvs ca 35% total skatt.

I Japan får man iaf med alla dessa avgifter på lönespecen, så man ser vad man det sociala kostar. Det tycker jag är bra, fler siffror = bättre. Jag är fortfarande osäker på vilka procentsatser som gäller, men totalt ser jag ut att betala omkring 16% i skatt. Om jag har förstått det rätt så beräknas skatten på hur mycket skatt man betalade under föregående år. Eftersom jag betalade ganska exakt 0 yen i skatt i Japan under förra året så har de inget underlag och räknar lågt. Självklart, en procentsats på den faktiskta lönesumman hade varit lite för enkelt. Dessutom så får jag rabatt på skatten eftersom jag försörjer tre personer. Det har dock med familjeregistrering att göra och är ett helt eget kapitel.

Sopor

2015-10-08 / karamel

Den som ändå hade ett sopnedkast, och en återvinningsstation utanför kvartersbutiken.

Liksom allt annat i Japan är sophanteringen väldigt uppstyrd och full av regler, skrivna och oskrivna. Givetvis får man inte slänga vad som helst hur som helst, men inte heller när som helst. Kommunen är indelad i massa olika sophanteringsområden som alla har olika uppsamlingsdagar för olika typer av skräp. Hos oss så får man slänga brännbart på tisdag och fredag, papper och kartong på onsdagar, plast och burkar (metall och glas) på torsdagar och ej brännbart varannan lördag. Söndagar och måndagar är det ingen sophämtning.

Jaha, bra så, men hur gör man när man slänger sina sopor undrar ni säkert. Man lägger dem i en stor hög på ett bra ställe. Kartonger vikar man och binder eller tejpar ihop. Plastskräp lägger man i genomskinliga påsar som kommunen tillhandahåller, ibland mot en kostnad. Likaså brännbart, genomskinlig påse. Petflaskor skruvar man av locket och tar av etiketten (eftersom de sorteras som plastskräp), och lägger i en speciell korg, likaså burkar och glasflaskor. Glasburkslock går dock som icke brännbart varannan lördag, och plåtburkar är jag inte helt säker på.

Det kräver således sin hemmafru för att lägga allt på rätt ställe på rätt sätt vid rätt tidpunkt. Tidpunkten förresten, innan kl. 08 ska soporna ligga på plats. Då ser det ut så här.

Pappersarbete

2015-09-29 / karamel

Vi druknar i papper. Det. Är. Helt. SJUKT! Mycket. Papper. Vi får fortfarande in mer än vi lyckas göra av med. Men det ser ut att börja sina lite. Skola, dagis, jobb, doktor, pension, flytt, mobiltelefon, bank, räkningar som måste beställas om per betalningssätt, barnbidrag och en uppsjö till som jag förträngt. Som bonus har det kommit lite extra papper från Sverige också, från mina goda vänner Försäkringskassan, Skatteverket och Bolagsverket. Och så fick jag veta från våra hyresgäster i Sverige att disk- och tvättmaskin hade slutat fungera efter att vi lämnade nycklarna tills att de flyttade in. Så en massa korrespondens om servicetekniker, fastighetsskötare, reservdelar och försäkringar. Bolagsverket talade om att styrelsen i ett AB inte får utvandra hur som helst, men efter lite telefonerande visade det sig dock att det gick att lösa på nätet! Framtiden!

Den japanska byråkratin ligger inte i samma tekniska framkant som Sverige, men å andra sidan kan man inte komma åt en människas hela liv och information bara genom att kapa ett personnummer. För att tex betala för skollunchen i vår kommun måste det upprättas ett konto i barnets namn (WTF!). För att gå till doktorn måste man ha ett hälsovårdskort som man får utfärdat via jobbet, eller via sin försörjares jobb om man är barn eller arbetslös. Om man vill ha statligt subventionerad vård måste man dessutom ha ett dokument som talar om att man är berättigad till statligt subventionerad vård. Om man (som vi…) inte lyckats få tag på ett dylikt dokument så måste man spara alla kvitton och ta med dem till kommunhuset för att få 30-70% av summan återbetald, i klump en gång per kvartal. För att få barnbidrag måste man inkomma med en handfull papper, blanketter och kopior av personbevis samt löneuppgifter för senast avslutade kalenderår (egentligen ett officiellt dokument som heter lönebevis, med stämpel). Sen räknar de fram hur mycket man är berättigad till och betalar ut kvartalsvis tidigast 30 dagar efter att man inkommit med alla dokument. Vad de kommer göra när de får mitt lönebevis, ett hastigt ihophafsat excelark på svenska och utskrivet utan stämpel, återstår att se… Ska dit på fredag.

Bortsett från sånt som ska fyllas i är det också mycket som ska märkas med namn. Allt som barnen ska ha med sig till skola respektive dagis faktist. Och med allt så menar jag Allt! Ombyteskläder, skor, väskor, bänktorkartrasan, klädnypan som man hänger upp den med, pennskrin och kritfodral, alla pennor och kritor, matlåda, plastkopp, gaffel och ätpinnar, eventuella medhavda mandariner (WTF!), termos, katastrofluva (jag önskar att jag skojade). ALLT. Inget lämnas åt slumpen, för vem skulle väl vilja leva med skammen av att i femårsåldern en gång ha råkat byta mandarin med sin bordsgranne? Nej, hellre döden.

Dagis

2015-09-21 / karamel

Nu har vi äntligen hittat en dagisplats. En rafflande följetång i flera delar.

Det började redan i början av augusti när jag och Ami var förbi kommunhuset för att undersöka kommunalt dagis. Det visade sig vara ganska komplext. För det första finns det två typer av dagis. Youchien och Hoikuen. Den första varianten (youchien) är en korttidsvariant mellan ca 9-14, framför allt för att hemmafruarna (ja, det är fortfarande mycket vanligt med hemmafruar här) ska få lite avlastning i hemarbetet. De är oftast privata och kostar alltifrån ganska mycket till orimligt mycket. Den andra varianten tar han om barnen mellan ca 07.30-18.30, och drivs både kommunalt och privat. Kostnaden beräknas efter hur mycket skatt man betalade föregående kalenderår, men blir aldrig dyrare än ca 2500sek/mån. Det är möjligt att privata har en helt egen taxa, men för de kommunala beräknas det så.

Nåväl, damen på kommunen förklarade och förklarade och lämnade över papper efter papper så vi tillslut efter kanske trekvart hade fått ett 30-tal olika blanketter och instruktioner och kartor till alla dagis i närheten och listor över hur många barn som får plats per dagis sorterat på ålder. Man kan iaf utan ljuga säga att de har koll på vad som försiggår. Hoikuen-platserna baseras på ett poängsystem, om båda jobbar heltid får man tjugo poäng var, sen görs det avdrag för deltid och restid och jag vet inte vad. Dessutom måste man ha ett intyg från arbetsgivaren att man faktiskt jobbar den tiden man uppger och tjänar så mycket man säger (med stämpel givetvis). Det fanns sammanlagt plats för tre stycken femåringar i hela kommunen, och de platser som fanns låg ganska långt bort och åt “fel” håll. För att söka en plats måste man inkomma med alla dokument innan den 10e varje månad, sen får man besked den 18e och börjar den första nästkommande månad. Någonstans i mitten av det här gav vi upp.

Kvar var alltså Youchien, korttidsdagis med fri prissättning. Första besök var ett liten dagis tre minuters promenad hemifrån. Deras USP (unique selling point) var att de kör förmiddagarna på engelska (alla vill kunna prata engelska här, men eftersom allt översätts, dubbas och/eller produceras inom landet så är nivån ganska låg. Engelsk grammatik däremot är nog japanerna bäst på i världen). Vi bokade möte och gick dit för att ta emot deras informationsblad och blanketter. Och prislista. ca 90000yen/mån (strax över 6000sek)… No deal.

En dag när vi var ute och promenerade, passerade vi ett dagis som låg bakom en stock grön häck med massor av träd och nästan ingen insyn. Dessutom mellan hemma och jobbet. På papperet ganska optimalt. Efter lite googlande visade det sig inte vara hutlöst dyrt, och se ut att passa ganska bra. Men de gick bara att kontakta på telefon. Och det var inte helt enkelt att få tag på dem visade det sig. Efter mer än en veckas försök så lyckades vi iaf boka en tid för rundvisning. Det visade sig att de hade en stor fin innergård med stora träd, en liten damm med småfisk och grodor i, de odlar grönsaker, de har inte så mycket fasta punkter på dagarna (många dagis har någon slags förskoleverksamhet med skrivning och räkning och grejer), så ganska likt vad vi är vana vid. Men listan på grejer man ska ta med sig var enorm (fast det är den iofs på alla dagis och i skolan också), och man måste ta med sig lunchlåda, och på fredagarna stänger de kl 1130. På fredagseftermiddagarna, fick vi nämligen veta, lagar alla fröknar innergården eftersom det är fritt fram för alla barnen att gräva så mycket de vill var de vill.

Vi blev sedan kallade till intervju på fredagen och jag kunde ta en långlunch och vara med också. Efter att fyllt i ett enormt formulär med plats för bild på familjen, två fritextrutor om hur barnet är och hur föräldrarnas uppfostrings- och läroplan ser ut (samt stämpel, givetvis) fick vi prata med föreståndaren. Och sen var det klart. Eller, sen följde en 90-minuters genomgång av hur terminen ser ut, vilka aktiviteter som är på gång, samt alla saker som varje barn behöver ha med sig. Under tiden lekte lillkillen med sin blivande fröken och verkade trivas.

På torsdag börjar det.

Rättelse: Youchien ligger under utbildningsdepartementet, medan Hoikuen styrs från hälso- och arbetsdepartementet. Skillnaden i praktiken är att hoikuen tar hand om barnen för de föräldrar som inte har möjlighet att ta hand om dem själva, pga tex arbete. Medan youchien räknas som skola.
Pris och maxtaxa varierar mellan olika städer och kommuner.

Vardagen

2015-09-15 / karamel

Efter två veckor i landet har vi långsamt börjat acklimatisera oss. Jobbet är kul, kollegorna trevliga, barnens skola verkar funka bra, dagisplats är på gång, alla kläder och prylar har börjat hitta sina platser, så det ser inte längre ut som om någon har tömt en container på vårt vardagsrumsgolv.

Jobbet består i att underhålla en mobilwebb för att driva trafik till webb- och mobilspel samt annonstrafik till populära bloggar. Tekniskt är det mycket git och node.js, tillsammans med egenutvecklade javascript-ramverk. Allt är väldigt uppstyrt och det är väldigt mycket trafik. Min grupp är bara ansvarig för mobilwebben, men när jag fick åtkomst till analysverktyget visade det sig att det är en bra bit över 50 miljoner besök i månaden. Vilket jag tyckte var mycket, fast sen fick jag förklarat för mig att det bara är ca 10% eftersom det blir för mycket data annars… Lite skillnad mot de sajter jag har jobbet med tidigare. Serverparken är också ganska bastant och hyser bland annat 16st frontnoder med vardera 16 kärnor, bara för nodejs. Databasen snurrar loss på 100st virtuella maskiner!

Men nog om det tekniska, om någon skulle undra mer är det bara att fråga.

För att bli anställd på ett japansk bolag måste man ha ett hälsointyg. Eftersom jag inte har något sådant bokade HR in mig på en hälsokontroll. Jag var där igår. Ca 60 minuter skulle det ta med start kl 14:30. Jag blev tillsagd att inte äta något på sex timmar innan, så jag var lite småhungrig när jag tog mig till elfte våningen i Shibuyas Mark City. En pytteklinik på kanske 100 kvadratmeter totalt. Givetvis fick jag börja med att fylla i blanketter. Adress, företagsnamn (två rader under stället där det stod vilket företag som hade beställt undersökningen = samma), rökvanor, eventuella sjukdomar och lite annat smått och gott. Inga konstigheter. Sen fick jag stoppa in skorna i ett skåp och byta om till tofflor. Sen blev det åka av:

Blodtryck
Bröströntgen
Urinprov
Hjärtrytm
Längd
Vikt
Hörseltest
Syntest
Blodprov (3st rör)
Lyssna på hjärta och lungor

Det tog totalt 42 minuter, inklusive blankettfylleri och väntetid mellan de olika stationerna. Sen gick jag och åt lunch, tog en kaffe och gick tillbaka till jobbet.

Nu har jag tillslut lyckats producera något, åtminstone halvvettigt, i jobbväg också. Det ser ut som att jag kommer få med två smågrejer i torsdagens release. Det känns kul.

Espresso med bland annan tvättade bönor från Kenya

Första jobbveckan

2015-09-08 / karamel

Nu har jag jobbat i en vecka. Eller jobbat och jobbat, jag har varit på kontoret och försökt sätta mig in i vad som förväntas (delvis avklarat) och kanske till och med komma igång med något vettigt att göra (totalt haveri).

Receptionen. Det här är allt.

Första dagen skulle jag träffa HR och för att gå igenom allt pappersarbete, och sedan bli överlämnad till teamet jag ska tillhöra. Det visade sig, helt oväntat, att jag inte lyckats producera en bråkdel av alla papper som de ville ha. Checklistan med nödvändiga dokument var på 22 punkter. Jag fick den faktiskt skickad till Sverige redan i maj, tillsammans med ett trettiotal andra A4-sidor, men den psykologiska tyngden av att läsa igenom, ta ställning till och fylla i 30st A4 på japanska var övermäktig, så jag lät alltihop ligga och mogna, och fyllde i dem efter bästa förmåga på planet… Bra där Johan!

Nåväl, några av favoriterna från listan var “intyg från tidigare arbetsgivare att du inte längre jobbar där”, “hälsoförsäkring” och “pensionsbok”. I Japan har de inte slutat med bankbok, givetvis, man kan ju inte stämpla på ett uttagskort.

Efter en del diskussion kom vi fram till att det i princip räckte med de formulär jag hade lyckats fylla i. Men, bara nästan, jag behövde fortfarande ordna:

bankkonto
pensionsregistreringsnummer för mig samt dem jag kommer försörja
ett registreringsbevis som visar familjesammansättning samt (viktigt!) vem som är hushållsöverhuvud.

Enkelt! Registreringsbeviset är bara att kila ner till kommunkontoret och köpa för 20 kronor. Pensionsregistreringsnumret för min kära fru gick också att ta reda på efter lite hjälp från en annan avdelning på kommunkontoret. Vi kom också överens om att jag skulle genomgå en komplett hälsokontroll så skulle de ordna nödvändiga försäkringar efter det. Bara bankkontot kvar alltså. Spänningen steg. Jag berättade om mitt äventyr med banken och stämplarna och att jag om inget oförutsett inträffar skulle kunna ha ett kontonummer imorrn (vilket jag faktiskt också lyckades med efter att ha bärgat en stämpel och pratat med tanten i videobankomaten i 30 minuter, samt lovat att jag inte tillhör maffian eller kommer sälja mitt konto). Sen var vi klara, jag fick lite introduktionspapper och en sprillans ny iPhone 6.

Sen blev jag ledsagad av en annan HR-person till kontoret där jag ska jobba och överlämnad till teamet, presenterad för ett 20-tal personer som jag kommer jobba med, anvisad en sittplats, rundvisad på kontoret och tilldelad en dator. Väldigt smidig process. Sedan dess har jag kämpat med att få tillgång till alla olika system och försöka förstå vad det är jag ska göra. Det har gått ganska bra. Och det är massor av nya saker att lära sig. Hemskt kul! Men jag har som sagt inte lyckats göra något riktigt jobb än. Fast jag tror att jag snart kommer känna till systemen såpass bra att jag iaf kan göra något.

Bakom husen längst bort i bild jobbar jag.