Obs, varning, innehåller många ord!
En gång för länge sedan, sexton år närmare bestämt, åkte jag till Japan för att vara utbytesstudent. Varför Japan? Oklart. Jag tränade karate i gymnasiet, hade en oförskämt trevlig, halvjapansk klasskamrat i högstadiet, lärde känna en animefrälst kompis under universitetstiden. Men mest var det nog en kul grej™. Klart jag ska lära mig Japanska, det verkar ju jättekrångligt. Det slutade med två terminer på Stockholms universitets Japanska institution, följt av en tredje termin i Sapporo, på Hokkaido Tokai University.
Eftersom jag tyckte att ett halvår skulle bli för kort, gav jag mig på att mygla mig in på Tokyokontoret hos företaget jag jobbade för när det begav sig, Sun Microsystems. Eftersom jag har en förmåga att stoppa mina fingrar i alla tillgängliga syltburkar, ville det sig inte bättre än att marknadschefen för Norden en dag bad mig om hjälp med att göra ett inbjudningskort till sin 50-årsfest. Som tack för hjälpen erbjöd hon en gentjänst. Blixtsnabbt svarade jag att jag ville ha en etta i Vasastan. Glöm det, kom det om möjligt ännu snabbare svaret. I så fall vill jag ha ett jobb på Tokyokontoret.
Då hon minglat med den Japanska marknadschefen i Kalifornien någon månad tidigare lovade hon att åtminstone undersöka möjligheterna. Så efter mina sex månader i Sapporo stannade jag lika länge till och jobbade i Tokyo.
Där träffade jag min blivande fru, som sedermera flyttade till Sverige under premissen att jag bara skulle göra klart studierna för att kunna få ett visum och flytta tillbaka. Borde inte ta mer än två år; Jag har fortfarande ungefär två års studier kvar till den närmaste examen…
Sedan dess har jag halvårsvis längtat efter att leva i Japan lite till. Men de senaste fjorton åren har det liksom aldrig riktigt varit rätt läge. I höstas så slog dock längtan till igen, och jag började lite mer seriöst undersöka möjligheterna att göra slag i saken. När vi sedan tog in barnen i ekvationen kom vi fram till att det börjar dra ihop sig till deadline för att hela projektet ens ska vara möjligt att genomföra. Vi tänker oss att för att det inte ska bli för svårt att komma in i skola och samhälle är det bäst att åka innan mellanstadiet, och om vi ska komma tillbaka utan att ha tappat för mycket fart här hemma så är det också innan mellanstadiet som gäller.
Så jag började dra i en och annan tråd som jag har samlat på mig. Sen dök det upp en linkedinförfrågan, och sen, av en slump, såg jag en webbkonferens i Tokyo, precis när vi skulle vara i stan. 200 pers, 20% kvinnor, 5 utlänningar, av en händelse precis samma fördelning som i den Svenska webbranschen. Så jag gick dit och minglade lite och lyckades få napp på en person som lovade att skicka sin HR-avdelning på mig. Vilket han också gjorde, och två dagar senare var jag på den mest besynnerliga jobbintervjun någonsin. En riktigt sval surfarsnubbe som efter 15 minuters kallprat om livet och jobbet och boende i Stortokyo sa att jag fick jobbet. Fortfarande oklart på vilka grunder, men jag är inte den som är den. Sen fick jag komma tillbaka nästa dag och prata med HR och en tekniker som gjorde någon slags sanitetskontroll på kunskaperna. Och HR svarade på frågor om arbetstid (10-19, men ingen går hem innan 21), semesterdagar (10st), sjukersättning (10st semesterdagar), ledighet för tex skolaktiviteter, vab etc (fattar du trögt? 10st semesterdagar, vid sjukt barn tar du bara en semesterdag).
Jag fick en månad på mig att bestämma hur jag ville göra. Sällan har jag haft sån ångest. Det hör ju också till historien att vi nyligen flyttat, och hela familjen trivs utomordentligt bra med skola, dagis och jobb. Vi har lagom mycket golvyta. Vi har alla våra prylar på samma adress för första gången på sju år. Vi har balans i jobb/liv-ekvationen. Så frågan var, stanna hemma och ha det lagom bra, eller jobba gratis övertid utan ledighet?
Som en god vän sa: “Det är för lätt, let’s fuck shit up”. Och sånt är ju jag väldigt svag för…